Släktforskarnas årsbok 2000

Utgivare: Sveriges Släktforskarförbund. Redaktör: Håkan Skogsjö. Antal sidor: 349. Utgivningsår: 2000. ISBN: 9187676257.
Årsbok Om fattigvård, beväringar och namnet Svantes ursprung. De sociala skillnaderna var stora förr i tiden. Det var skillnad på folk och folk, inte bara mellan ståndspersoner och allmoge utan också mellan besuttna och obesuttna. En torpare var minsann ingen bonde och en daglönare minsann ingen torpare. Längst ner på den sociala skalan hittar vi de fattiga, de som inte kunde försörja sig själva utan tvingades leva som hjon i särskilda fattighus eller inackorderade i bondgårdar och torp. Om hur fattigvården fungerade förr i tiden kan man läsa i artikeln Fattigvård i Torrskog av Berit Fjellman i 2000 års utgåva av Släktforskarnas årsbok.
Liksom i tidigare årsböcker spänner artiklarna över ett brett fält. Ända sedan början av 1800-talet har alla unga män i Sverige tvingats göra värnplikt. Fast förr i tiden kallades de beväringar. Men de bokfördes noggrant ända från starten, och rullorna kan många gånger ge intressanta upplysningar om de vapenövande ynglingarna. Friherrinnan Amalia Palbitzki valde kärleken och gifte sig med en enkel inspektor, trots släktens hårda motstånd. Ett nog så ovanligt val i 1700-talets Sverige, där börden hade mycket större betydelse än personliga kvalifikationer.
I årsboken ingår också flera släktutredningar. Förre riddarhusgenealogen Pontus Möller skriver om en ofrälse gren av släkten af Trolle, vidare utreds adliga ätten Dufva till Hof och Strand, en vitt utgrenad prästsläkt i Bollnäs där professorn i Paris Jonas Hambræus ingår och den judiska släkten Gottfarb från Rajgrod i Polen.
Dessutom klarläggs förnamnet Svantes ursprung det har inte sin upprinnelse i det vendiska namnet Svantepolk, vi får följa en helt vanlig tjänstekvinna genom livet under första halvan av 1900-talet och stifta bekantskap med livstidsfången Carl Nilsson Schreil – en riktigt bråkstake som inte lugnade sig förrän på ålderdomen.